Här samlar vi föräldrars berättelser om hur livet påverkats av att deras barn drabbats av cancer.
Orden ringer i öronen
Vårt barn har cancer!
Tillvaron kastas omkull, ingenting känns verkligt och framtiden som man trodde man kände den finns inte längre.
Ingenting tas längre för givet. Att planera längre fram tar emot, för nu har man blivit smärtsamt medveten om att inget är självklart längre. Tänk om sjukdomen tar mitt barn.
Den vardag man kände är plötsligt borta. Istället tar en ny tillvaro form och dagarna går till att se till att ditt barn överlever. Man får lära sig, och tvinga sig själv och det älskade barnet, att göra saker man aldrig gjort förut.
Tillvaron hänger i en skör tråd. Du får ett schema på behandlingen att förhålla dig till. Man känner en viss trygghet i att tro sig veta vad som komma skall, men så sker en oväntad förändring och du faller platt till marken. Minsta lilla oförutsedda knuff skapar en ångest och panikkänsla och tryggheten är som bortblåst.
Det har nu gått exakt ett år sedan våran vidriga resa startade. Vi har tack och lov lämnat den värsta grundbehandlingen bakom oss. Tiden när vi var mer på sjukhus än hemma, då vi som familj inte sov under samma tak mer än enstaka tillfällen. Då man fick ”välja” vilket barn man skulle vara hos, oftast varannan natt, för att få det så jämnt fördelat som möjligt. Ändå brottas vi idag med ett syskon som mår skit, som känner sig åsidosatt, bortglömd, oälskad då nästan all uppmärksamhet läggs på det sjuka barnet, och det är så det får vara just nu. Vi orkade bara fokusera på att ta oss igenom den vidriga tiden då lillasyster hade ont, kräktes, fick feber, tappade håret, var svag och trött och inte ville vara med längre.
Vi försöker reparera den skadan nu istället, med storasyster, nu när vi är i en betydligt lugnare underhållsbehandling.
Sen är det rädslan för att behandlingen inte fungerar. Att hela detta helvete är ogjort och vi har tvingat vår dotter att bli så sjuk för att ändå inte bli fri. Rädslan för återfall.
När man blir förälder får man inte bara ett älskat barn, man får oxå en rädsla att nåt ska hända den lilla oskyldiga varelsen. Den rädslan har ju nu besannats och aldrig mer kan du slappna av på riktigt.
Så småningom kanske vi kan lära oss att glädjas i nuet och vara tacksamma för det som är nu.
En cancerbehandling ger en väldig massa seneffekter, och jag har brottats mycket med mina känslor kring det. Jag har varit, och är, så arg för alla skador som drabbar vår lilla älskling – men samtidigt, jag tar ju alla skador hellre än alternativet. Nåt annat är otänkbart.
/En familjs ord efter att barnet drabbats av Sarkom