Här samlar vi föräldrars berättelser om hur livet påverkats av att deras barn drabbats av cancer.
Ända sedan den dagen som vi erhöll diagnosen som skickade mig rätt ner i källaren fylld av mörker och hjärnspöken har jag delat med mig om och om igen som en del av min egna terapi. Jag har målat dagarna, händelserna och all skit i bilder och ord till alla som har velat ta del. Högst troligt även till de som inte velat lyssna, som inte har velat veta. Som har velat skyla sig mot det som barn och cancer innebär men som råkat måla in sig i ett hörn genom att för samtalets skull råkat öppna den där dörren på glänt, varpå jag inte har varit sen att sparka den vidöppen till lyssnarens ibland förskräckelse och obehag. Rätt eller fel, vad vet jag. Det är en del av min terapi och det är vi som har kämpat mot cancer i snart två år. Kanske lite själviskt men känner att lyssnaren får suck it up. I bästa fall ger jag en gåva av tacksamhet för livet till den som lyssnar.
Någonting som jag aldrig har delat med mig av är de värsta av mina hjärnspöken, de där som tanken bara behöver vidröra för att bröstet ska knyta sig, ögonen tåras och orden att stocka sig. Det obehagliga är att jag aldrig vet när det sker. Under ett viktigt möte med investerare på jobbet, när jag ligger och läser saga för barnen innan nattning? Eller under de där få och ack så ovanliga stunderna av ensamhet, så kallad egentid? Oavsett vad så är det fruktansvärt och det absolut värsta jag upplevt under denna resa. Tankarna handlar inte om den smärta och totala kaos som skulle uppstå ifall det värsta skulle hända. Inte om att behöva ta farväl av min son och hur de där sista kanske dagarna eller till och med månaderna av hopplöshet och krossat hopp skulle förflyta. Inte om en stilla vacker begravning. Utan om tiden därefter, den där evigheten som alltid skulle vara befläckad, trasig. Hur jag skulle kunna fortsätta kämpa genom vardagen med ett skadeskjutet hjärta som saknar en bit av mig själv. Som om någon tagit och skurit bort en stor del som aldrig kommer läka. Hur varje jul alltid skulle kännas som om den inte var komplett. Min son fyller år två dagar före mig, varpå jag aldrig firar min och aldrig skulle kunna göra det. Inte för att det inte kommer finnas saker att fira utan för att den inte ska firas då barnen går först. Att gå igenom resten av livet skadad, trasig. Det skrämmer skiten ur mig.
I detta nu är vi på en bra plats och jag är otroligt tacksam för vår resa. Tacksam för de människor som vi stött på i alla olika tänkbara sammanhang som har givit oss det finaste som finns, genuin vilja, tankar och känslor. Jag är tacksam över mitt mörker hur förjävligt det än har varit. För jag vet. Jag har på håll upplevt och sett det där andra mörkret. Mörker som slukat även det absolut sista ljuset. Mörkret som öppnar dörrarna till den eviga saknaden. Där önskar jag att vi aldrig hamnar, att ingen behöver hamna. Önskningar som jag vet är förgäves. Den resan påbörjas hela tiden och inte bara av cancern. Till de starkaste personerna på denna jord, till er som redan vandrar det livet och till er som är ovetande om att den resan kommer. Till er saknar jag ord. Till er har jag endast tårar, floder av tårar. Fruktansvärt för vem hjälper det? Ingen. Förlåt mig.
/Theos pappa