Här samlar vi föräldrars berättelser om hur livet påverkats av att deras barn drabbats av cancer.
Onsdagen den 24 juli 2019 började som alla andra dagar. Texaz hade haft feber till och från i ett par veckor, varit gnällig och haft ont i benen. Hade blåmärken på höger sida av kroppen, men det var ingenting som vi reflekterat över. Alla barn har blåslagna ben på sommaren, trötta och gnälliga. Vilken 3-4 åring piper inte över trötta ben? Vi tog oss iallafall till vårdcentralen på lättakuten den här dagen för att ta en snabbsänka och för att få antibiotika utskrivet, det var i alla fall min tanke.
Väl på vårdcentralen fick de inte svar från blodprovsmaskinen. Först trodde sköterskan att det var för lite blod och när det ändå inte funkade trodde hon att det nog var fel på maskinen, så de bytte maskin. Fortfarande visade maskinen felkod. Sköterskan pratade med en annan sköterska som också läste av felkoden.
Felkoden betyder: För lågt blodvärde. Kritiskt lågt.
Vi bestämde oss för att ta blodprov i armen och skicka iväg det på analys, vilket görs utan bedövningskräm. Personalen förklarade att läkaren ringer dagen efter när svaren kommit.
Jag som kände mig säker på min kunskap om mediciner och prover misstänkte direkt att något var fel. Sköterskan frågade: ”Vad tror du att det är?” Mitt svar blev: ”Det tänker jag inte säga högt för då får jag ont i magen.” Redan då visste jag.
Samma eftermiddag fick jag reda på att svaren redan kommit och att läkaren skulle ringa mig. Läkaren som jobbade extra den här dagen ringde vid 16 och sa: ”Texaz provsvar visar att han har väldigt lågt blodvärde. Han har 52 i blodvärde och friska barn ska ligga på 115-140. Hans trombocyter är också väldigt låga och han har även förhöjda vita blodkroppar. Ni får packa en väska och åka direkt in till akuten – vi har meddelat att ni kommer. Skulle han börja blöda näsblod i natt så finns det en risk att han förblöder på bara ett par minuter därför måste ni åka in direkt. Sen har de tagit lite prover för leukemi också, men det är nog mest för att skrämmas säger läkaren för att lugna mig.”
Vi ringer Eva som får ta de andra barnen för att Mattias och jag ska kunna åka tillsammans med Texas. Väl på akuten tar de emot oss i nästintill panik. I flera omgångar försöker de sticka Texaz, men det går inte. När de väl lyckas så torkar blodet innan det ens når provröret. Sköterskan kommer in med stora flaskor som hans lilla lilla torkade blod ska ner i. Jag tror att de tog 11 rör blod och minst 5 flaskor som skulle skickas iväg. Texaz skrek och grät. I denna stund så ser både jag och Mattias hur dålig han faktiskt är. Lamporna på sjukhuset har ett helt annat ljus. Han har prickar i gommen, under ögonen och i varenda slemhinna. Han är så blodsvält som man kan vara.
Hela hans vackra kropp hade tagits över av cancerceller. Dessa tog nu sådan plats i hans lilla kropp att de viktiga blodkropparna och trombocyterna inte längre hade någon plats att vara på. De hade slutat att bildas för att cancercellerna tog sådan plats. Det blev en form av mobbning i hans kärl. De stora, fula, starka och tuffa cancercellerna hade tryckt ut och skyfflat undan allt i hans kropp som han behöver för att överleva.
Upp på barnakuten med ilfart. Innan vi hinner blinka har han fått blod. Senare på kvällen kommer en läkare in, en läkare som vi känner sedan tidigare. Hon meddelar snabbt och utan detaljer att det finns en transport för oss om 11 timmar till Lund där vi förmodligen kommer spendera 3-4 veckor. För troligtvis har Texaz drabbats av leukemi.
Leukemi? Lägg av? Mitt barn? Nej.. Jag åker hem, alldeles tom. Vadå leukemi?
Jag är inte ens ledsen. Jag är arg. De känns orättvist.
De måste ha tagit något förhastat beslut. I morgon får vi nog annan information.
Louise hämtar mig. Hon som dessutom är nyförlöst och varit på operation. Hon sätter mig i bilen, ger mig en påse godis och en läsk. Sen åker jag hem till mina 3 friska barn. Kramar Texaz kudde och gråter en skvätt. Det är nog den enda gången jag gråtit hittills faktiskt.
Vad händer nu?
Jag är arg, så arg! Jag är inte ledsen. Jag behöver inte prata. Låt mig bara vara. Fast ändå inte.
Visst skulle vi starta ett nytt liv. Vi hade dagen innan faktiskt börjat planera för barn nr 5, min utbildning och körkort..
Den 24 juli 2019 var den längsta dagen jag någonsin varit med om. Det måste ha varit 124 timmar det dygnet.
/Texas mamma