Livet med barncancer #9

Här samlar vi föräldrars berättelser om hur livet påverkats av att deras barn drabbats av cancer. 

När man bara trodde att man var lite hönsig.

Vi tar det från början. Efter några besök på akuten med ont i handleden, två röntgen senare så syntes en liten fraktur i Logans handled. Han blev gipsad och lagom till julafton fick vi ta bort gipset. Bästa julklappen i hans ögon då.

Men sen blev det liksom aldrig riktigt bra. Han hade haft hosta en längre tid som aldrig gav sig och feber som kom och gick – plötsligt ville den annars pigga killen sova dagtid.

När febern inte gav med sig så tog jag honom till akuten, trots fler besök på vårdcentralen och akuten så var det aldrig någon som kollade med blodprov. Så denna gång gav jag mig inte. Sagt och gjort, blodbrist med ett värde på 31 blev domen. 

– Orkar du bära honom till barnakuten? Han ska nog helst inte stå på benen, sa sköterskan. 

Så jag tog honom i famnen och gick till akuten. Får ett rum och in kommer typ 3 läkare och 3 sköterskor, som redan där förvarnar att det skulle kunna vara leukemi men att det måste tas ett benmärgsprov i Uppsala.

Vi åkte till Uppsala dagen efter, tisdagen den veckan blev det sövning och benmärgsprov. Lång väntan på beskedet – kändes som en evighet. Men på eftermiddagen kom det in en läkare med en stor bunt papper i handen plus 4 sköterskor som satte sig runt oss. Fattade ju redan då, vilket besked vi skulle få. 

Hans pappa var med via telefon. Och där kom beskedet, akut leukemi. Sen vad som sades efter det minns jag nog knappt. Man hamnade som i en dvala.

Redan på torsdagen påbörjade han behandlingen. Det var väldigt intensivt i början, mycket mediciner.  Sond sattes, han fick panik efter uppvaket och den togs bort, nytt försök senare den dagen men den slet han ut. Tredje försöket så fick den sitta kvar. 

Hans lever tog stryk av Peg asparaginase. Vincristin gjorde att han slutade gå och kunna kissa själv. Efter ett tag med vanlig kateter så fick han sen en suprapubisk kateter. Något jag själv googlade fram och inte visste fanns, så jag tipsade om den och vips så fick han en sån.

Jag läste galet mycket om behandlingen, har hela protokollet på mobilen som är drygt 400 sidor. Allt för att jag vill vara påläst för att inte missa något. Lusläser hans journal efter varje besök på sjukhuset.

Från start av behandlingen och 3 månader framåt var det bo på sjukhuset verkligen. Pappan och jag turades om varannan vecka. Vi är separerade och vips fick vi dela upp barnen, så veckorna man inte har Logan så har man istället hans tvillingsyster Leeloo och storasyster Haeley, sen har jag min stora grabb, Jaxon på heltid. Livet vände och ingenting är sig likt. 

Just i skrivande stund så mår Logan relativt okej, mycket tack vara morfin och klonidin då hans mage är så påverkad återigen av Vincristin. Nästa vecka blir det ytterligare en dos med det. Humörsvängningar pga kortison är ett faktum.

Jag brukar tänka så här i efterhand, tänk om jag inte åkte till akuten den där dagen, då kanske vi inte hade fått veta detta i god tid. En oskyldig liten 3-åring. Men han är tapper den lille, sån kämpe. Han avgudar Kajsa på dagvården här i Västerås, hon är den stora favoriten bland sköterskorna. Alla är verkligen toppen, både på dagvården och på avd 64 i Uppsala där vi varit mycket också.

Det är ett pussel att få ihop vardagen som ensamstående med 4 barn, men man är starkare än man tror. Varannan vecka jobbar jag, om inte någon av tjejerna råkar bli sjuka. Ekonomin går i kras, det sista man egentligen tänker på men sen när det kommer ikapp då står man där och tänker – shit jag har inte ens råd med mat denna månaden.

Men jag har haft tur, fått så mycket hjälp av vänner och främlingar.

Detta är vår historia, men den är långt ifrån slut.

/Logans mamma

Vill du dela med dig av din berättelse? 

    Lämna ett svar

    Din e-postadress kommer inte publiceras.

    Den här webbplatsen använder sig av cookies. Genom att fortsätta använda webbplatsen så accepterar du att vi använder oss av cookies.