Hur reagerar man när någon i ens närhet drabbas av barncancer? Hur väl måste man känna familjen för att kunna erbjuda sin hjälp? Vad kan man göra? Detta är några av de frågor som vi hör från personer i närheten till familjer som drabbas av barncancer. Vi har pratat med Hélène som varit i den här situationen och som berättar hur hon tänkte och agerade.
När jag läste ett inlägg på Facebook av en gammal kollega som jag jobbat med i bara ett par veckor där hon berättade att hennes barn drabbats av cancer kändes det som mitt hjärta stannade och jag kunde knappt andas. Jag har själv ett barn i ungefär samma ålder så det kändes som det likaväl kunde varit jag som satt där på sjukhuset med mitt barn. Jag led så fruktansvärt med henne och hela familjen.
Jag kände direkt att jag väldigt gärna ville hjälpa till på något sätt men eftersom vi knappt kände varandra visste jag inte hur ett sådant erbjudande skulle tas emot. Ville liksom inte tränga mig på och komma för nära, om de skulle känna sig obekväma med det. Efter att ha hört mig för lite och bett om råd och tips i en väldigt bra mammagrupp på Facebook, och utifrån egna erfarenheter där en kompis man fick cancer och jag kände att jag gjorde för lite, kom jag ändå fram till att det var bättre att erbjuda hjälp – och vara tydlig med att de absolut fick tacka nej om det inte kändes bra – än att inte göra något alls. I ett sådant läge spelade det ingen roll hur nära vän man var, tänkte jag. För att ändå eventuellt göra det lättare för dem att ta emot hjälpen kontaktade jag några andra kollegor som också jobbat med mamman och föreslog att vi skulle gå ihop några stycken och bilda ett litet ”support team”. Naturligtvis svarade kollegorna direkt ja på den frågan.
Jag hörde av mig till mamman på Messenger. Jag minns inte nu exakt hur orden föll men jag tror att jag frågade om vi kunde komma förbi och lämna några matlådor som de kunde värma när de var på sjukhuset. Det kändes som att det bästa var att själv komma med konkreta erbjudanden, eftersom de antagligen inte skulle orka be om hjälp. Familjen blev väldigt glada över att jag hörde av mig och några dagar senare kom jag förbi sjukhuset med matlådor, kakor och några presenter.
Förutom den initiala kontakten och hjälpen frågade jag mamman om det var något annat de behövde. För att underlätta för dem startade jag insamlingar på Facebook för att finansiera de konkreta behoven som familjen hade. Jag ordnade även det praktiska med beställning och leverans så att familjen inte behövde tänka på detta. Under hela resan har vårt ”support team” skickat saker till familjen såsom choklad och leksaker för att visa att vi tänker på dem. Jag har även försökt att höra av mig så ofta som möjligt för att kolla läget och frågat om mamman velat ses.
Hélènes tips på hur man kan hjälpa en familj med barncancer:
Jag tror att det viktigaste är att försöka vara kvar i deras närhet. Höra av sig, finnas där, orka lyssna, erbjuda konkret hjälp (laga mat, hålla sällskap, ta en promenad, städa, klippa gräset, byta däck på bilen, vad som helst egentligen) och inte lägga det i knät på dem själva att höra av sig ”om det finns något man kan göra”. Fortsätta att fråga hur det är, om de vill ses, etc, även om de inte svarar eller svarar nej. Man hör så många berätta att omgivningen liksom försvinner när någon blir sjuk.