I september 2025, under barncancermånaden, kunde våra följare läsa familjen Peterssons historia i våra sociala medier. Nu kan du ta del av familjens resa om livet med barncancer i sin helhet.
Hej från familjen Petersson – vi gör takeover i september!
Vi är Rebecca och Martin, och tillsammans har vi våra två älskade barn – storasyster Hilma och vår superhjälte Malte. I mars 2024 förändrades vårt liv totalt när Malte, då 3 år gammal, fick diagnosen akut lymfatisk leukemi (ALL).
Mitt i chocken, rädslan och den nya sjukhusvardagen var AjabajaCancer den första organisationen vi kom i kontakt med – och vi kommer aldrig glömma hur mycket de betydde för oss då.
De gav oss inte bara konkret hjälp, utan också små men ovärderliga ljusglimtar i en annars nattsvart tid. När nätterna var som längst, och vi låg vakna på sjukhuset och lyssnade på pumpar som förde in cytostatika och motgift i Maltes kropp, kunde jag koppla bort verkligheten en stund med en ljudbok från Storytel – något AjaBajaCancer möjliggjorde.
Hemma lyssnade Hilma på ljudböcker med mor- och farföräldrar, som hon ofta bodde hos när både jag och Martin behövde vara på sjukhuset med Malte.
När Malte gick upp mycket i vikt av medicinerna fanns plötsligt inget som passade längre – då var presentkort från AjaBajaCancer till stor hjälp så vi kunde köpa nya, mjuka kläder.
Men det allra viktigaste stödet var det mänskliga – att få prata med andra mammor som varit där vi var. Att bli förstådd, speglad, lyssnad på. Det var ovärderligt.
Under takeoverveckan får ni ta del av våran resa med barncancer, hur vi försökte skapa trygghet, hopp och glädje mitt i allt det svåra. Vi vill visa att det går att hitta ljus även när det är som mörkast – och vi vill hylla den organisation som hjälpte oss hitta det ljuset.
/Familjen Petersson
När vår Malte blev sjuk – vår resa med barnleukemi.
Det började som en vanlig influensa i mars 2024. Hela familjen låg däckad – feber, hosta, trötthet. Men något var annorlunda med Malte, vår glada 3-åring. Han var inte bara sjuk – han var orkeslös, blek och ville knappt äta. En dag somnade han sittandes i trappan. Då förstod jag att något var fel.
På vårdcentralen försökte jag förklara min oro, men det togs inte riktigt på allvar. Jag stod på mig: ”Snälla, ta ett blodstatus.” När svaret kom var hans hemoglobinvärde extremt lågt – 50. Vi skickades direkt till barnakuten.
Där började en lång kväll med tester och oro. Läkaren nämnde något som hette TEC – en tillfällig benmärgssvikt som kan uppstå efter virus. Det lät hoppfullt. Vi åkte hem med förhoppningen att det var något övergående.
Dagen efter ringde telefonen. Läkaren lät allvarlig. De hade hittat omogna celler – blaster – i Maltes blod. Ett benmärgsprov behövdes. Ordet ”leukemi” fanns där i bakhuvudet, men vi vågade knappt tänka tanken.
Dagarna efter var fyllda av oro och väntan. När svaret kom var det som att hela världen tvärnitade: Malte hade akut lymfatisk leukemi (ALL).
Ska han dö nu? Hur ska vi berätta detta för storasyster? Det här händer inte. Inte Malte.
När kroppen och själen förändras.
Att se sitt barn gå igenom en leukemibehandling är som att bevittna en förvandling – både utanpå och inuti.
Under behandlingen med högdoskortison och framförallt cytostatikan vincristin förändrades han snabbt. Kroppen svullnade, musklerna försvann, benen värkte så mycket att vi fick bära honom mellan sängen, toaletten och vagnen.
Men det svåraste var den psykiska påfrestningen. Kortisonet gjorde honom rastlös, ledsen, arg – ibland nästan okontaktbar. Vår spralliga pojke blev någon annan för en stund.
Och maten… Suget var okontrollerbart. Han kunde äta och äta, som i trans. En gång när han skulle fasta inför en sövning blev han så rasande över att inte få äta att han skrek helt förtvivlat efter kycklingklubbor.
Vi försökte förklara, trösta, avleda – men till slut fick personalen ge honom lugnande. Det var hjärtskärande då. Nu, med lite distans, kan vi faktiskt skratta åt det. Malte han blev som en liten grottman som maniskt tryckte i sig kycklingklubba efter kucklingklubba.
Presentkortet från AjaBajaCancer på ICA har vi nog köpt fler kycklingklubbor än de flesta och tacksamt var de för när man har ett barn på högdoskortision får man vara som en scout på speed alltid redo.
Men det är inte bara kroppen som förändras. En kväll satt jag med storasyster Hilma när hon frågade: ”Mamma, hade Malte sett ut så här om han inte fått cancer?”
Det gör ont. För barnen märker. Känner. Saknar. Men bakom svullnaden, ilskan och smärtan fanns vår Malte kvar – och vi påminde oss om de varje dag: den här förvandlingen är tillfällig. Och vår superhjälte kämpar sig tillbaka, bit för bit.
Att vara storasyster till en superhjälte.
Hilma var bara sju år – men bär redan på en livserfarenhet som är större än hennes ålder. Hon är storasyster till Malte.
Hon har sett honom försvagas av behandlingar, blivit vittne till smärta och tårar – och gång på gång tvingats säga hejdå när vi behövt åka in akut. Då kommer oron: ”Vem ska sova med mig i natt?” För ingenting är längre självklart.
Hon har känt stor sorg, men också ilska. Det har funnits utbrott, tårar och många mardrömmar. Sorg som en liten kropp inte riktigt vet hur den ska bära.
Men mitt i kaoset har Hilma stått där, starkare än vi trott. Hon har kört rullstolsrally med Malte i avdelningskorridorerna, byggt koja av landstingslakan, haft fredagsmys i sjukhussängen. Hon har tröstat, skrattat och gjort det tunga lite lättare – för honom, för oss alla.
När vi fick åka till Kolmården med hjälp av AjaBajaCancer blev det en viktig paus – en påminnelse om att vi fortfarande är en familj som kan skapa glada minnen. När någon sa att det var orättvist att vi fick åka på så mycket roligt, svarade Hilma: ”Jag hade bytt bort allt, varje gång, om Malte bara kunde få bli frisk.”
Vi har en tradition varje jul. Vi tänder tomtebloss för dem vi saknar. Säger deras namn högt, tänker lite extra på dem. I julas, medan vi tände blossen, kramade Hilma min hand hårt och viskade: ”Mamma, jag vill aldrig behöva säga Maltes namn.” De slår mig att hon förstår och känner samma som jag trotts att hon bara är ett barn.
Det finns en sorg i hennes ögon som inte borde få finnas. Men också ett hjärta fyllt av kärlek, lojalitet och styrka.
Hon är inte bara storasyster – hon är vår hjälte, hon också.
Högdos Metotrexat – ett av de starkaste cellgifterna Malte fått. Så giftigt att vi som föräldrar behövde ta på oss skyddskläder varje gång vi skulle tömma pottan eller komma nära kräk/ Malte kallade dem ”rymdkläder” – plastförkläde och handskar.
Biverkningarna kom snabbt. Munnen fick smärtsamma blåsor, som brann som eld. Från att ha ätit konstant under perioderna med högdoskortison, vände det tvärt. Ingenting gick ner. Inte ens vatten ibland. Och varje gång vi försökte, möttes vi av tårar, panik och smärta. Det gjorde ont i hela kroppen att se honom lida så.
Det var en sån märklig kontrast – att gå från att truga bort extra måltider till att desperat försöka få i honom en tugga, en klunk. Att se sitt barn gråta bara av att få mat nära munnen – det river sönder en bit av ens själ.
Mitt i allt det tunga kom ett presentkort från AjaBajaCancer – till glassbilen. Det kanske låter enkelt. Men just då var det ovärderligt. För glass var nästan det enda Malte kunde få i sig. Kall, len, lindrande. Och det blev något fint. Något att se fram emot. Något som inte gjorde ont. I barncancerlivet blir det lilla ofta det största. Ett leende över en isglass kan väga tyngre än all världens ord.
Tack AjaBajaCancer, för att ni ser det ingen annan ser. För att ni förstår att även en glass kan vara ett steg tillbaka till livet.
När vi äntligen kom in i underhållsfasen tänkte vi: nu är det värsta över. Nu är vi på andra sidan. Malte började bli mer och mer sig själv – vi såg det i hans ögon, i hur han orkade lite mer, skrattade oftare. Till och med hans utseende började likna det gamla, välbekanta igen.
Men så hände något. Han började kräkas varje morgon, blev tröttare, minskad aptit, tunnare, slöare. Han sov hela förmiddagarna, och skidsemestern som skulle bli vår revansch från året innan – då allt rasade – slutade med att vi fick åka hem. Hans levervärden var skyhöga, huden började gulna. Smärtorna i magen blev brutala. Han låg i fosterställning, kräktes, grät. Vår Malte försvann igen, fångad i en kropp som inte orkade.
Cellgifterna han får hemma klarade kroppen inte längre av att bryta ner. Paniken växte. Vi stod inför tre alternativ – ge allopurinol, medicin mot gikt, byta cellgift som kunde ge fler biverkningar, eller avsluta underhållsbehandlingen. Allt kändes skrämmande men tanken på att avsluta behandlingen nästan ett år tidigare kändes förlamande. Hur sjukt de än är upplevs de som en trygghet att ge sitt barn cellgifter varje dag.
Men som tur var fungerade behandlingen med allopurinol hyfsat. Vi ger honom nu fulldos illamåendemedicin varje dag, och sakta börjar han orka lite mer igen. Vardagen är fortfarande skör, men han klarar sig igenom den – ett steg i taget.
Och nu vågar vi börja hoppas. Efter nästan ett och ett halvt år borta ser vi fram emot att Malte snart kanske kan få börja lite smått på förskolan igen. Det känns stort. Större än vi vågar visa.
Att leva i en barncancervardag är att balansera mellan hopp och förtvivlan. Det är att räkna dagar i blodprover, behandlingar och sjukhusnätter — men också i små ögonblick av glädje som blir ovärderliga. För familjer som vår, där cancern inte bara drabbar ett barn utan hela livet omkring, blir varje skratt, varje kram, ett motstånd mot allt det mörka.
För storasyster Hilma har det varit särskilt svårt. Att stå bredvid sin lillebror Malte i kampen mot barncancer, att vänta, längta och försöka förstå det oförståeliga. Men mitt i allt kom den där dagen som lyste upp allt. En dröm som båda burit på blev verklighet: att få gå på Melodifestivalen tillsammans.
Det blev ett minne för livet — glittrande kläder, musik som vibrerade i bröstet, och en kväll där barncancern faktiskt inte fick vara i centrum. Bara de, som syskon, i stunden.
Det här hade inte varit möjligt utan AjaBajaCancer. Deras arbete gör mer än man kan förstå – de skapar andrum, magi, och viktigast av allt: de ser hela familjen. Vi är evigt tacksamma för att de gav Hilma och Malte något som var större än sjukdomen. En storslagen dröm som fick bli sann.
I barncancervardagen är det just sådana stunder som bär oss vidare. Tack AjaBajaCancer, för att ni orkar vara där när livet är som svårast – och för att ni ger oss glimt av det som fortfarande är vackert.