Den 20 december 2019 började dagen som alla andra dagar, lite halvstökigt hemma för att få iordning barnen för skola. Inte Alfred då han skulle till vårdcentralen efter 5 dagar med feber så ville vi kolla upp och eventuellt få medicin så vi skulle få vara friska över jul. Jag åkte och jobbade och gjorde sista dagen inför en lång julledighet som jag så länge hade sett fram emot efter en intensiv höst. Jag valde att jobba en lite kortare dag och slutade klockan 13.00. Jag åkte och träffade min syster som bor normalt sett i USA men hade kommit hem för att fira jul med sin nyfödda dotter Freya. Jag sitter och sjunger Imse Vimse Spindel för Freya när min fru ringer mig runt 14:00 med gråten i halsen och säger att vårdcentralen har ringt vi måste åka in till barnakuten direkt. Jag förstod inte allvaret där och då utan satte mig direkt i bilen och åkte och hämtade vår andra son och ringde mina svärföräldrar om dom kunde snabbt passa honom medan vi åkte in till sjukhuset. Vi kommer in Alfred som är tillsynes väldigt pigg och glad skiljer sig markant från dom andra patienterna som väntade och jag sa till min Fru här kommer vi få vänta länge. Jag hade fel, det tog 10 minuter så fick vi ett rum och ytterligare 1 minut på rummet så kom två läkare in och direkt berättade att proverna visar på att Alfred har en autoimmun blodsjukdom, vi tror det är leukemi! Mitt hjärta slutade slå för en kortare stund, dom känslorna som bara tokexploderade i kroppen på en ögonblicks sekund hade jag aldrig upplevt någon gång tidigare, tårarna bara rann. Där och då började det värsta vi någonsin varit med om, vi blev direkt inlagda på sjukhuset för vidare provtagningar men eftersom Alfred hade så små blodkärl så lyckades dom inte sätta någon infart. Så efter 7 timmars försök på avdelning och av narkosläkare lyckades dom efter 15 stick få 2 infarter i fötterna på honom. Vi åkte ner till Göteborg natten till söndagen och vi gick in på Drottning Silvias barnsjukhus och gick in i hissen, skulle trycka på rätt avdelning men hela jag frös till is. Jag sa till min fru att jag inte klarar av detta för det står barncanceravdelningen på knappen. Efter en stund kom vi i alla fall upp och möttes av helt fantastisk personal som verkligen förstod vår sorg och oro. Efter timmar av väntan fick han åka ner till operation och han sövdes första gången av många och tog benmärgsprov. Den 23/12-19 klockan 13.25 så kom läkaren in och bekräftade er son Alfred har Pre-B ALL lekuemi.
Dom första sex månaderna var en fruktansvärd period för Alfred när han fick så otroligt mycket mediciner som ska bota hans sjukdom. En sjukdom som man själv alltid har förknippat med det värsta. Nu går det inte att tänka så utan vi ska klara detta. Han gick igenom många biverkningar men några av dom absolut tyngsta var vid olika tillfällen blev han helt apatisk och såg ut som han tappat kampen om livet, han slutade gå och ville inte äta. Detta är ju tyvärr vardag för alla våra kämpar som går igenom detta. Det är otroligt jobbigt som förälder, syskon och alla andra som är i hans direkta närhet att se. Te x 3 veckor efter att Alfred fått diagnosen så ligger jag i sängen med min andra son då sex år gammal, vi har läst och sjungit lite innan läggdags då han öppnar upp sig på ett sätt jag inte var beredd på eller för den delen inte veta hur jag ska svara. Pappa – om Alfred dör vill jag dö, hur kan man någonsin förbereda sig på att ha en sådan diskussion med sina barn. Utöver detta så lamslog ju Corona landet och all den hjälp som man ombeds att ta i form av matlagning, städning, barnvakt för dom andra barnen men även för Alfred fanns ju helt plötsligt inte. Man var helt själv.
I denna period kom jag i kontakt med Ellinor som direkt förstod vad vi går igenom, vi fick hjälp med presentkort på mat men även på andra ställen som man kunde om så för en liten stund förgylla dagen för familjen. Jag visste omgående att jag ville vara med och göra skillnad då jag alltid på ett eller annat sätt försökt att hjälpa framförallt barn i svårigheter. Jag trodde mig själv vara redo att axla stora ansvar men det gick inte, jag var tvungen att vara sann mot mig själv och ta det på rätt sätt och se vart jag kan göra mest nytta utan att själv gå i däck. Därför vill jag engagera mig i AjaBajaCancer där jag kan lägga fokus på att underlätta för familjer likt min egen med att skapa lyckliga minnen, en avlastning i matkontot, eller en träff med en förebild. Det som är så fantastiskt är att man som företag kan bestämma vart man vill att pengarna ska spenderas som man skänker till oss.
Jag är bosatt på Hammarö utanför Karlstad tillsammans med min fru Lina och våra barn, Alfred, Gustaf och Smilla, en golden på dryga året som heter Märta och 2 katter Lasse och Frasse.
Vår son Alfred drabbades av leukemi, ALL, 2019.
Jag jobbar som Key Account Manager för Poolia Koncernen där jag förhandlar om avtal och villkor. Jag älskar att spela Golf och Padel och en av mina talanger är att jag alltid hittar vatten på golfbanan.
